Sol ute ...

Även här lyser solen från en klar himmel.

Igår, torsdag, talade jag med den psykiatrisköterska, från äldrepsyk, som brukade gå till "mamma".

Precis som jag trott hade hon iongen aning om hur länge missbruket varat.

Något år, för att de flyttat och hon fått svårt att sova - hade sköterskan fått höra.
Hon ifrågasatte då varför dosen med antabus var så hög, men fick naturligtvis ingen bra savr.

På måndag ska båda sköterskorna dit upp och prata om allt detta som hänt.
Alltså kan jag "förvänta" mig ett telefonsamtal sedan. Om hur fruktansvärt jag burit mig åt som berättat detta för sköterskan.
Även pappa tycker att jag bör låta bli att berätta.
Men hur ska man kunna bota ett brutet ben om inte sjukvården får veta att det är ont mer äm i tån.
(bara ett litet exempel)

Nu ska jag hänga ut tvätt och sedan åka och handla.
Skönt att kunna skriva något vardagligt även här.

Tillbaks på ruta 1?

Lördagen den 12 började bra.
Vi åkte till den närmsta staden och handlade en del.
Fikade med barn och barnbarn.

Medan vi var i stan ringde mobilen flera gånger.
Pappa pratade in på mobilsvar och ville att jag skulle ringa någon gång.
Att jag skulle höra av mig och fråga hur de mådde.

Jag stängde av mobilen och vi åkte hem, lagade middag och njöt av den.

När jag sedan satte på mobilen igen fanns det flera meddelande om intalade meddelanden på mobilsvar.
"Mamma" hade pratat in och det gjorde mig ledsen och arg.
Tårarna bara rann och jag fick skuldkänslor.
Ringde min syster och berätade. Hon sa att jag skulle strunta i det så jag gjorde inget åt det under lördagskvällen.

Sov bra på natten, men tankarna virvlade runt på söndagsmorgonen.
Då bestämde jag mig för att kontakt dem under måndagen.
Detta berätade jag när vi åt frukost. En minut senare ringer telefonen och jag ser vilket nummer det är. Bestämmer mig för att svara. Det är pappa och han berättar hu svårt det varit under veckan. Hur jobbigt han haft det när mamma gnällt, tjatat och gråtit över att vi inte hör av oss.

Jag pratade med henne också, men hon kunde inte fatta vad vi menar med det vi säger.

Jag orkade inte gå dit på måndagen, det ringde jag och sa.
Bad min bror att följa med pappa till urologmottagningen , dit han skulle på ultraljudsundersökning.
Min bror kunde inte så de åkte in själva.

Igår, tisdag, ringde papa igen och pratade in på mobilsvar om att jag ju kunde höra av mig och fråga hur det var med honom. Detta trots att jag berättat att jag skulle jobba heldag och inte kunde ringa eller prata i telefon den dagen.

Min syster hade fått en massa samtal nu också om att ingen bryr sig om dem, ingen ställer upp......

Idag var jag ledig och gick dit eftersom "mamma" bett mig köpa medicin på apoteket.
Egentligen vet jag inte om de blev glada eller inte för att jag kom.
Jag hade i alla fall ont i magen på vägen dit, sedan när jag kommit hem var jag så trött och somnade en stund. Hela tiden var det gnäll över att ingen hörde av sig, ingen träffade de.
jag föreslog att det skule gå till servicehuset här och dricka kaffe några gånger i veckan. Det är bara några hundra meter från deras lägenhet.
men precis som alla år så vill de att jag ska "leva livet för dem", alltså ordna allt och se till så att de har bekanta, kommer iväg på någonting mm mm.
Nu gör jag inte det längre, jag har gjort det under så många år och det har absolut inte hjälpt ett enda dugg.
Nu får de leva det liv de har skapat åt sig. Jag ska leva det liv jag har, ägna mig åt min familj och mina intressen utan att ha dåligt samvete hela tiden.

Det har varit så att om vi varit på semester har det gnällts en massa över att de inte kunnat göra något - då har jag fått dåligt samvete och mått dåligt för detta.
har vi köpt något har det varit på samma sätt.
Nu är det bara jag som kan ta atg i det och göra mig fri. Ingen annan kan hjälpa mig.
Jag måste släppa det som varit dåligt och gå vidare för att må bra.
Det säger både hennes läkare och sköterskor, samt min läkare.

Imorgon, torsdag, ska den sjuksköterska som är från äldrepsyk ringa mig. Hon har haft kontakt med "mamma" förut också, men aldrig fått höra om hur det egentligen varit.
jag ska försöka så att hon även pratar lite med pappa.
På måndag är det bestämt att hon och den ansvariga sköterskan ska träffa "mamma" där hemma hos dem.

Nu har jag skrivit av mig återigen och det känns som att jag kommit från ruta 1.

Kontrollbehov

Jag är här och livet känns ganska bra.
Det har varit lugnt på telefon-fronten sedan i måndags.
Jag har fått stöd av flera på mitt jobb.

Nu går mina tankar till några av bloggvännerna som har det svårt på lite olika sätt.
Hoppas att ni känner att mina tankar finns hos er.

Nu till det som jag har som överskrift på detta inlägg.

Kontrollbehov.

Antagligen har jag haft mer eller mindre kontrollbehov hela mitt liv. Det blir ofta så om man har en förälder som är alkoholist, eller är sjuk på annat sätt.
Denna vecka har jag börjat försöka lära mig att släppa på det "sjukliga" kontrollbehov som jag känner att jag haft/har.

Nog har det funnits stunder då jag undrat om "mamma" köpt sprit. Om hon druckit?
Men - jag har låtit bli att kolla vid systembolaget.
Jag har inte promenerat förbi deras lägenhet på hundpromenaden.

När jag var barn vågade jag inte gå iväg och leka. Jag måste alltid veta hur det var hemma.
Var mamma arg och skällde på pappa?
Det var hon ofta.
Bara när mormor var hos oss kunde jag slappna av och gå till min lekkamrat.
Mormor är den som betytt allra mest för mig.
Tyvärr dog hon redan 1970 - endast 59 år gammal.
Jag har alltid saknat henne oerhört.
är ledsen över att inte min man fick träffa henne - och hon honom.

Efter att mormor dog har jag känt ansvar för att min lillebror haft det bra.
Jag har alltid månat om honom, ända sedan han kom hem från BB.

Kommer ihåg när jag varit i fjällen tillsammans med en grupp ungdomar 1968 och kom hem.
Den ende jag saknat var min lillebror, som skulle fylla 2 år i augusti det året.
När jag såg honom grät jag av lycka.

Det har funnits bra tider också, men av någon anledning har jag alltid trott att det varit min uppgift att se till så att andra trivs - mår bra - inte är arga eller ledsna. Så känner jag det fortfarande om än inte lika mycket.
Det är just detta kontrollbehov som är ett problem för mig.
Har lovat mig själv att jobba med detta och bli bättre på att våga släppa kontrollen över sådant som egentligen inte ska ligga på "mina axlar".

Den gångna veckan har jag tagit det lugnt, med mina mått mätt.
Njutit av de soliga dagar som varit.

I onsdags var jag ledig, och då njöt jag av att det inte var strålande väder hela dagen.
När jag skulle städa hittade jag en stickning som jag gjort halvfärdig. Den halsduken stickade jag klar.
Nog borde jag hunnit med att torka av golven, men jag kände att jag inte orkade det, så det gör jag imorgon, lördag.

Sen tisdagskväll

Klockan är mycket och strax är det onsdag istället för tisdag.
Sitter uppe för att se ett TV-program som jag inte kunde se när det gick i torsdags kväll.

Jag mår ganska bra just nu.

Nu till vad som hänt sedan jag skrev på denna blogg senast.
Under söndagen ringde telefonen många gånger.
Ibland svarade vi, men lika ofta lät vi bli att svara.
Jag hade fått order av make och barn att inte svara i telefon när pappa eller "mamma" ringde. Jag klarade av det utan svårighet.
Även på min mobil ringde pappa några gånger och pratade in några gånger på mobilsvar.
Jag kunde se framför mig hur "mamma" höll på med sitt tjat om att han måste ringa, för varje gång hade han pratat in att "allt är bra här, mamma mår bra, hon ångrar sig, allt är bra, vi mår bra".

På måndagen ringde "mamma" och pratade in nästa samma sak.
"Det är bra nu, jag mår bra...."

Jag jobbade och pratade med några av de på jobbet.
Jag kände mig lättad när jag gjort det.

På eftermiddagen åkte jag till pappa och "mamma" i deras lägenhet.
Hade med mig kvitto på några räkningar som jag betalat för pappa.
Lämnade det och sa att nu vill jag ha en månad utan att vi pratar med varandra.
Jag måste få en chans att må bra igen.
Om hon under denna månad låtit bli att dricka, eller hitta på annat elände, så kan vi försöka bygga upp något sedan igen.
Pappa sa direkt att det kan vi väl gå med på, men i samma andetag att jag kan väl höra av mig lite då och då.
Nej, svarade jag, nu blir det så som jag sagt.
jag har kontakt med hemtjänsten och hemsjukvården om det händer något.
Jag har sett till så att de har tillsyn mat, städ- och tvätthjälp, samt får hjälp med att duscha.
Alltså har de all den tillsyn som de behöver.

Idag har telefonen varit tyst hela dagen - skönt.

Naturligtvis har jag pratat med syskonen, min syster och min lillebror.
De känner samma sak som jag gör.

Nu går vi vidare så får vi se var vi hamnar.

Tack till er som bryr er om.
Cikoria - jag hör av mig, Tack.

(nu är det onsdag och jag ska titta på TV - kan ju sova lite längre eftersom jag är ledig)

Fortsättning följer.....

Jag lyckades somna igår kväll, men natten blev lite orolig.
Drömmar avlöste varandra nästa hela natten.

Framåt morgonkvisten hade jag en dröm där "mamma" var med i flera olika upplagor. Jag tror att det symboliserar alla hennes olika personligheter. Så kändes det i alla fall då jag vaknade.

Dagen har varit bra, även om jag nästan trodde att jag fått hjärtbesvär på förmiddagen.
Det gjorde ont i halsen, sprängde i bröstet och huvudet.
Efter lite fika och vanliga vardagssysslor mådde jag bättre.

Jag har pratat med min syster och lillebror, vi måste "älta" sakerna lite för att få det ur oss.
Mina döttrar har jag också pratat med, de ger mig energi så jag mår bra.
Barnen är så viktiga och betyder sååååå mycket för mig!

Pappa hade förresten ringt till min syster och sagt att "mamma" tyckte att det var konstigt att ingen ringde idag när nu allt var bra igen! Hon hade svarat att vi hör av oss när hon frivilligt söker hjälp och låter lägga in sig på sjukhuset. Då kan vi ta kontakt igen för först då visar hon att hon verkligen vill gör något åt detta stora problem.
Nu kommer ju "mamma" att skylla allt på oss, att vi inte ställer upp mm mm.

Mina tankar har vandrat bakåt i tiden ganska mycket dessa dagar. jag kommer ihåg gånger då pappa försökte få "mamma" att åka till lasarettet när hon mådde dåligt. Hon ropade och skrek åt honom då att hon inte ville in till psyk. Dörrarna smällde hon i och sprang upp och ned i trapppan. han gav med sig och så var det lugnt ett tag.
Bara när mormor var hemma hos oss kunde jag slappna av och låta bli att undra ifall mamma skällde på pappa. Många gånger ville jag inte gå iväg och leka med någon, då visste jag ju inte hur det var hemma - vad som hände där. Jag blev liksom familjens "clown", tog på mig ansvaret för att det skulle vara trevligt och bra för alla.
Då föddes säkert mitt kontrollbehov. Jag är medveten om att jag har stort kontrollbehov fortfarande. Jag vill ha kontroll över saker, veta att det fungerar på ett bra sätt. Mycket har jag dock lyckats lära mig att släppa, men det är en bra bit kvar tills jag kan slappna av helt om det gäller något som andra kanske kan ge mig ansvaret för.

Ska eländet aldrig ta slut?

Sitter här och är upprörd, även om jag lugnat mig något.

Igår, torsdag, var jag ledig och hade tänkt fixa lite här hemma och ta igen mig eftersom våra tre barnbarn skulle komma på eftermiddagen och sova till fredagen. Deras mamma skulle till ett stort varuhus och handla.

Jag hade varit ute en sväng med vår hund och satt och åt frukost när telefonen ringde.
Såg att det var någon av föräldrarna.
Det var pappa som sa att mamma ramlat och inte kunde komma upp. han hade tryckt på larmet men det kom ingen.

Jag åkte upp direkt och lyfte upp henne. Hon var totalt avtrubbad och ändå säger pappa att hon inte druckit utan ramlat på mattan. *bläh*

Jag hjälpte honom med frukost och såg då att det var massor med mögligt bröd i deras skåp. Började kasta bort detta och hittade då en stor flaska whiskey - av fint märke. Visade honom den men han sa inget.
Dessutom fanns det ytterligare tre tomma flaskor i olika brödfat och burkar i skåpet.
Dessa plockade jag också fram och visade honom.

Han fick sin frukost och mamma låg i sängen och svamlade.
Jag diskade det mesta som stod i skåpen också, hon hade ställt in odiskat porslin i skåpen, det var inte roligt.

Så småningom tog mamma sig upp ur sängen och hasade ut till sin stol. Där blev hon sittande och ropade åt oss. Ibland bara en massa "god natt" eller så frågade hon vad vi sa. Hon sa att hon inte kunde lära sig klockan och det var sommartidens fel.

Efter tre timmar där och en massa plockande så hade jag samlat ihop 13 tomma flaskor som det varit whiskey i - inklusive den halvfulla flaska som pappa nu tömt. Dessa lät jag ligga kvar i en kasse i klädkammaren ifall ingen skulle tro mig.

Innan jag åkte hem därifrån ringde jag till sjuksköterskan, men hon började inte jobba förrän klockan tre.

Vid 15.30 ringde hon mig och sa att hon skulle försöka kontakta läkare för ett hembesök.
Klockan 16.30 ringer hon och vill att jag kommer dit fram för mamma har en remiss till akutpsyk.

Jag körde in henne och det blev några timmar inne på akutpsyk.
En väldigt bra läkare pratade vi med och mamma blev inlagd.
Trots att hon inget kunnat dricka under dagen hade hon över 1,5 promille i utandningsluften när klockan var 17.30.
När jag satt där och allt liksom började släppa kom tårarna.
Jag ville varit hemma tillsammans med mina barnbarn och plockat vitsippor mm.
En sköterska som vi pratat med kom senare fram och undrade om det kändes bättre när det blev bestämt att mamma skulle läggas in. Det var en lättnad och jag kunde nästan dansa ner til bilen.

Jag åkte hem till mina barnbarn och allt kändes bra.
Vi åt frukost tillsammans idag på morgonen. Efter lite mellanmål gick vi och handlade lite, sedan gick vi till pappa och hjälpte honom lite grand.
Jag diskade igen och plockade.
Jag hade tagit med lite kaffe på termos eftersom han inte klarar av den knepiga kaffebryggare som mamma köpt via någon konstig postorderfirma.
Dessutom hittade jag en massa inkassokrav igen som mamma fått.
Dessa visade jag pappa men han sa bara "ja, ja".

Barnen och jag gick hem, åt middag och vid 16.30 kom deras mamma hit.
Kaffet var klart då telefonen ringer.
Det var den sköterska som hade ordnat allt med läkaren och remissen under torsdagen.
Hon darrade på rösten när hon talade om att mamma hade åkt hem från sjukhuset.
Det kunde hon tydligen göra eftersom hon inte var tvångsintagen.
Jag blev kall och varm om vartannat.
Vi pratade lite grand och hon tyckte det var så tråkigt att det återigen blev en sådan här sorglig situation.

Jag var så arg............. jag skade av ilska.
Ringde till mamma och hon svarade som vanligt.
Första jag sa var att detta ju var vansinnigt, hur kunde hon åka hem. Inget var ju gjort ännu.
Inga mediciner kunde sättas in eftersom hon hade alkohol kvar i blodet ännu.
Enda svar jag fick var att det var en bra doktor hon hade pratat med.
Ännu argare blev jag. (dottern sa att hon aldrig någonsin sett mig så arg och upprörd - det stämmer säkert)
Jag sa i alla fall att nu gör jag ingenting mera, hela torsdagen hade jag lagt på att ordna för att pappa skulle få lite lugn och ro.
Hon slängde på luren.
Efter ca 10 minuter ringde pappa och sa att han var glad att hon var hemma igen och att hon hade lovat att sluta dricka nu. detta tror han verkligen på och han måste stötta henne och inte bry sig om vad vi barn säger. Hon är en så fin och bra människa att vi borde fatta det.

Hon som har stulit från alla hon känner och i de flesta affärer.
Stulit guldringar från min systers svärmor, pengar från oss, pengar från mina syskon, sprit från oss alla, kläder från mig och flera grannar.
En fin och bra människa? Jo jag tackar jag!
Inte ett erkännande blir det.
När jag försökt ställa henne mot väggen så säger hon bara att då får jag väl polisanmäla då, om jag kan med det mot min egen mamma.
Det är/var svårt så det blev inte gjort - tyvärr.

Nu är hon i alla fall hemma, men hennes mediciner är kvar på lasarettet.
Undra hur det bli ikväll när hon inte får några sömntabletter. Hon som har tredubbelt mot vad som är vanligt.
Stackars den personal från hemtjänsten som får ta detta.

Jag har fått "besöksförbud" hos dom nu - av min man och mina barn.
Jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om jag åkt dit när jag fått veta att hon stuckit från sjukhuset igen.
Inget bra antar jag.

Några av er som läser detta vet säkert vem jag är, men jag väljer att hålla dessa saker på denna blogg.
Ni får gärna kommentera här, eller via mail.

Nu ska jag försöka gå vidare och koppla bort allt som har med mamma att göra.
Min syster och yngste bror är precis lika upprörda. Verkar inte som om den äldre av mina bröder känner lika som vi.

Negativt

Detta blir säkert mest negativt.
Tänkte skriva lite om hur jag/vi har det just nu.

Veckan innan Påsk ringde min pappa hit och sa att mamma hade ramlat ute och fått åka ambulans till lasarettet. Jag låg sjuk, akut magkatarr, och var väldigt dålig men ringde ändå till hemsjukvården och fick reda på att hon ramlat nere i centrum där de håller på med vägarbete.
Där hade hon velat runt i mörkret och ramlat med sin rullator.
I handväskan hade hon en flaska whiskey, till drygt hälften urdrucken.
Detta berättade alltså den sköterska som jag pratade med. jag bad att hemtjänsten skulle åka en extra gång till pappa under natten också.

På morgonen ringde jag för att höra hur papa hade det, om han ätit frukost.
Då svara mamma, och jag blev så paff eftersom jag hört att hon blött väldigt från huvudet och skulle ligga kvar.
Senare visade det sig att hon stuckit från sjukhuset innan hon ens blivit undersökt!
Eftersom jag mådde dåligt även på söndagen åkte jag inte dit den dagen, utan väntade till måndag då jag sedan tidigare tänkt byta gardinerna i köket.
Vilken syn - hon var alldeles blåslagen och glasögonen var knäckta.
När jag kom dit gick hon och körde sin rullator med en handväska i korgen. Den innehöll en tom whiskeyflaska också.
Stundtals var hon väldigt virrig och vi vet inte om det berodde på slaget i huvudet eller spriten. Jobbigt och sorgligt är det i alla fall.

Sedan har det bra fortsatt med spritkonsumtionen trots att läkaren satt in antabus igen. Men hon har lärt sig att det inte har någon effekt på henne nu längre.

Jag har sett henne gå in på systembolaget, och komma ut igen, noga spejande ifall jag fanns där i närheten. Hon såg mig inte - men jag såg henne.

Pappa har ju trygghetslarm som han anävnt sig av när han ramlat några gånger. Nu har han fått trycka när mamma ramlat och inte kan ta sig upp för egen maskin.
Igår kväll ringde han hit och sa bara att "hon sitter där och kommer inte upp".
"Var någonstans" undrade jag.
"I stolen där" svarade han.
Jag fick honom att trycka på larmet igen, men ringde även till nattpatrullen för att kolla. Då fick jag reda på att de varit där någon timma tidigare och plockat upp henne från golvet.
Jag blir så less när jag tänker på att det går skattepengar till att lyfta upp fulla människor som ramlat.

Kanske inte så konstigt att jag har både ont i magen och huvudet nästa jämt.
Lite rädd börjar jag bli att det kan vara hjärtat som spökar påd et sättet.
Ska ringa doktorn imorgon och be att få göra ett EKG.
Måste även få kollat blodtrycket som var högt senast, 190/107.

Idag var jag där en liten stund.
Hon har ju gjort åt alla deras pengar, nu har dom inte ett öre mer än vad som kommer in som pension och den är inte stor.
Många hundra tusen har hon supit upp. Hon har även stulit pengar och saker från en massa människor - inklusive oss barn. Sprit har hon stulit när hon kommit åt.
Flera gånger märkte vi att det var vatten i våra spritflaskor istället för Absolut vodka.
Hon hade fixat nyckel hit och gick in när vi inte var hemma.
Sedan satte vi in ett lås till och det var inte populärt. :-/

Jag ordnade så att de sålde sin bostadsrätt eftersom hon lurat av en faster hela hennes besparing, ca 100 000. Då fick dom sälja för att betala tillbaks. Tänk om fastern dött och vi stått där med skammen för dessa pengarna.
Nu är även de pengarna som blev över, efter att skuldrrna betalats, borta. Över 200 000 på två år!
Enda nya de köpt är en stol till mamma att sitta i vid TV:n.
Inkassobreven strömmar in hos henne också.
För ett natal år sedan lyckades hon göra så att jag hamnade hos kronofogden. Det berodde väl mycket på att jag var lite rädd för att säga ifrån då.
Nu är det ordnat, men visst har allt satt sina spår på olika sätt.

Skulle jag berätta allt som finns om detta så skulle det bli en hel roman. Förmodligen skulle man tro att det var påhittat också, men det som hon gjort och orsakat överträffar dikten flera gånger om.
Kanske jag återkommer med något mer om en massa helknäppa grejer som hon gjort och sagt.

En sak är att när jag frågade henne om whiskeyflaskan i handväskan så sa hon att hon inget visste om den. Någon måste lagt den där i hennes väska. Så hade det varit några gånger i rullatorn. Där hade det legat spritflaskor ibland, som någon bara lagt där! *ha, ha*

Jag har inte så mycket positivt att skriva just nu, alltså får överskriften stå kvar.