Rullar på i samma banor

Fredag och jag är ledig efter en hektisk men bra jobbvecka.
Privat har det varit lite stressigt, mest psykiskt.
maken låg inne på lasarettet från måndag till onsdag. Eftersom han har hjärtbesvär skulle han få ny medicin som måste provas ut under sjukhusvistelse. Även om det inte var något farligt just nu så berör det mig. Jag är ju mycket känsligare numera också och reagerar mer än förr.

Jag har försökt ta tag i föräldrarnas ekonomi så gott det går, men man blir nedstämd.

Igår kväll ringde de från hemmet igen och sa att det legat en tom wiskeyflaska i papperskorgen.
Hur dum kan man vara som kaster flaskan där och sedan nekar till allt.
"Där spriten går in går vettet ut"

Jag tänker inte agera denna gången, men mer än 50 kronor får hon aldrig ha tillgång till.
Det gäller inte alkoholen i första hand, utan att vi måste få rett ut alla skulder och inkassoärenden och då behövs pengarna till detta.

Nu har jag gnällt av mig lite igen.
Troligen läser ingen men jag skriver av mig här i alla fall.

Lite allmänt

Idag har jag inget hört framifrån hemmet.
Vare sig föräldrar eller personal har hört av sig.
Kanske det varit lugnt idag, men man vet ju aldrig.
Troligen sätter abstinensen in nu, om hon inte köpt mer sprit idag.

Hon ringde i lördags förmiddag och undrade hur det var, vad jag skulle göra mm.
När jag påminde om att jag varit hos dem på fredagskvällen verkade det som att hon inte riktigt kunde komma ihåg - vilket ju inte var så konstigt.

Jag har bytt namn på denna bloggen, mest för att det ska framgå vad den handlar om.
Det finns säkerligen många som inte alls kan tro att vissa av händelserna som jag skriver om verkligen har hänt. Men tyvärr så är det så. Några saker kan inte alls beskrivas eller berättas för andra.
Både min syster och jag har sagt att om man skrev en bok om alla dessa år så skulle nog nästan alla tro att det var påhittat.

Nu ligger jag lågt till onsdag då mötet med biståndsbedömare m.fl. ska vara.
Hoppas att det kan bli en permanent lägenhet på andra våning. Då kanske hissen hindrar lite grand från att ge sig iväg ner till systemet.

Sovdags.

Det tar inte slut

Som jag skrivit är P och M framme på hemmet nu.

Igår kväll, lördag, ringde de därifrån och sa att m hade druckit igen och att de hittat wiskeyflaskor på rummet. Jag cyklade dit för att ta flaskorna därifrån.
P blev arg för att jag sa att m var full. "NEEEJ, du måste sluta ljuga nu" säger han - "jag vet att hon inte druckit något". Sköterskan hörde och såg allt eftersom hon var med inne på rummet hela tiden.
Vi letade upp flaskorna och jag tog med mig dessa.

Idag sa jag att vi aldrig någonsin fått telefonsamtal om våra fyra barn, eller haft några bekymmer med dem. Men nu har hemtjänst och andra ringt om M flera gånger och jag har fått göra "brandkårsutryckning".
Nu är jag sååå trött på detta.

Det blir inget slut förrän hon är död, det har man ju fattat nu.

Fortsättning följer . ..

Idag har jag ägnat nästan 2 timmar till att få lite reda i föräldrarnas "ekonomi".
Har ringt runt till flera inkassobyråer
och fått betalningsplaner upplagda.
Har talat med ekonomienheten på kommunen.
Har talat om för P och M hur allt ligger till,
och vad jag har ordnat.
Nästan 10 000 har hon skulder på olika ställen.
Ungefär en tredjedel är vad hon egentligen skulle betalat,
resten är räntor och avgifter.
Hon skyller det mesta på hemtjänsten -
att de lägger breven under dukar och stoppar in posten i skåpen.
Ja, ja - säger då det!

Ska ordna med posten så att den kommer hit till mig, c/o alltså.

M börjar bli "sugen" på spriten igen märker jag.
Hoppas att hon n´´inte lyckas ta sig ned till systemet och handla.
Hon har ju faktiskt inga kontanter alls för tillfället.

Nu ska jag sova.
Imorgon ska jag inte hålla på med föräldrarna, då ska jag vara tillsammans med yngsta barnbarnet några timmar.
Njuta är vad jag ska göra då. *ler*

Händelesrikt

Det var ett tag sedan jag skrev något här.
Till största delen för att jag inte orkat och inte hunnit.

Nu har det i alla fall hänt en hel del.
Det har gått rejält utför för både P och M.
Båda är dåliga såväl fysiskt som psykiskt.
P har ju fyllt 87 och då är det väl inte så konstigt.
M har till stor del själv orsakat sitt tillstånd.
Drickandet har hållit på hela sommaren, men P ville inte tro på oss när vi sa det.
Ramlat omkull har båda två gjort några gånger.

För ca två veckor sedan hade vi ett möte med sjuksköterskan från hemsjukvården och biståndsbedömare. Det bestämdes att P och M skulle få hjälp med det mesta - men fortfarande bo kvar hemma.
I torsdags talde jag med sjuksköterskan igen och hon sa att hemtjänsten kallat till krismöte angående P och M.
Under sena eftermiddagen fick jag veta att det skulle bli att möte redan på fredagsmorgonen hemma hos P och M.
Klockan 8.15 var jag där, nästan samtidigt kom sköterskan och biståndsbedömaren.
Vi gick in, P orkade inte komma upp.
Efter en stunds samtal undrade biståndsbedömaren vad jag ansåg.
jag sa att jag inte orkade med detta längre. Nu måste de få ett rum på "hemmet". Hon skulle se vad det gick att göra.

Klockan 10.30 skulle M vara hos läkaren, och klockan 11.00 skulle P vara där.
Jag tog med dem i bilen till vårdcentralen.
Läkaren skrev remiss till röntgen för M.
Detta eftersom hon har så ont i höften, den kunde vara något brott eller spricka.
Om P sa läkaren att han är i dålig kondition. Inte konstigt eftersom det är väldigt dåligt med maten - trots att de får varm mat dagligen.
Klockan 11.30 ringer biståndsbedömaren till min mobil och säger att klockan 15 ska vi vara på "hemmet" för då får de ett korttidsboende där.
Inte mycket tid att göra på alltså.
Men jag kände att jag måste få lite egen tid också och åkte hem en liten stund. hade då ringt bröderna för att få hjälp med att få med TV och lite annant till "hemmet".

Alla turer runt detta kan inte skrivas, men det har varit mycket och jobbigt. P och M tycker att det känns bra att ständigt ha personal och andra människor runt sig.

Idag har min syster och jag rensat lite grovt i lägenheten.
kaos är ett lindrigt ord för vissa saker. Ekonomin kan inte kallas för annat än katastrof. M har alltid gömt undan räkningar och brev på alla möjliga, och omöjliga, ställen. Naturligtvis med kravbrev och inkasso och kronofogden som följd. Detta beteende har hon fortsatt med även nu, trots att hon inte kan laga mat eller ta hand om sig själv. Detta verkar vara en större vana än att sköta sin hygien och annat.
Under veckan ska jag försöka ringa runt och höra hur det egentligen står till med alla kraven.

Efter att först ha sålt ett hus och fått 300 000-400 000 och sedan sålt en lägenhet för drygt 500 000 så är det minst sagt otroligt fruktansvärt att alla pengarna är borta och dessutom finns det en hel del skulder.

Detta är vad jag orkar skriva just nu.
Återkommer kanske om någon dag med fortsättningen.

Det mesta är OK

Inte kan jag väl klaga just nu på hur jag mår.
I alla fall inte psykiskt. :)
Ryggont har jag haft några dagar nu, sedan i lördags, men det verkar vara på bättringsvägen - om jag sköter mig vill säga.

Problemen med min "mamma" är som de är. men jag har slutat att försöka göra något åt det eftersom det nästan är värre än att köra huvudet i en vägg.

Jobbet har delvis varit tufft eftersom jag haft väldigt mycket att göra med en 53 årig kvinna som blivit bostadslös och dessutom fått bröstcancer.
Hon är nu opererad, bor på ett bostadshotell i staden några mil bort och har påbörjat behandlingarna.
När hon skulle gå upp till våning 4 och planera inför behandlingarna kunde jag inte gå in i hissen och följa med upp.
Det gjorde en sköterska istället.
Jag mådde direkt illa och fick yrselkänslor.
Inne hos läkaren gick det däremot bra.

För övrigt jobbar jag mina 50% och trivs väldigt bra med detta.

Fler upp- och nerdagar

Det har varit några jobbiga dagar nu, men jag klarar av det.
Jobbigt är att mycket med kvinnan jag talat om tidigare påminner om allt som "mamma" är och gör.

Nu verkar det ha löst sig tillfälligt och jag var tydlig genemot socialsekreteraren igår om att jag inte är någon kontakt mellan henne och kvinnan.

Idag tycker jag att det känns svårt att Ingela Agardh är död. Det ger mig många tankar som jag helst vill hålla på avstånd.
Jag är ju trots allt frisk nu, i alla fall från cancern.

Upp- och nerdagar

Nu har jag just "upp-och-ner-dagar".
När jag tror att nu mår jag bra så väller trötthet och missmod över mig igen.

Vi var på studentuppvaktning förra onsdagen och då var ju föräldrarna också med, eftersom det var min brorsdotter som var festföremålet.
"Mamma" var inte OK då. Hon tappade mat på sig och fipplade med gaffeln när hon skulle äta. Inte alls roligt att se.
Min syster satt hos dem då och jag satte mig vid ett annat bord så festen blev trevlig i alla fall.

Några gånger har jag råkat stöta på henne utanför systembolaget här på orten. Då får jag en övertydlig förklaring till varför hon ska till just den livsmedelaffären som ligger där intill och handla.
När allt blir övertydligt så blir jag misstänksam.

Jag går ju på samtal varnannan vecka ungefär. Det hjälper men blir också ganska jobbigt.
Nu har jag börjat se det som varit bra under barndomen och ska försöka fokusera mera på detta. Men det är svårt av olika anledningar.
Funderingarna kommer då om jag har alldeles fel i det saom jag upplevt. Går jag tillbaka och tänker efter vet jag ju att det varit svårt många gånger.

Nu är det lite extra tungt i mitt jobb.
Jag har fått ta hand om en kvinna som också har alkoholproblem och dessutom blivit vräkt från sin lägenhet.
Imorgon ska jag hjälpa henne att packa eftersom hon under en tid ska bo på ett lägenhetshotell i en stad några mil bort. Vi gör vad vi kan för att hitta något annat boende för henne.

Förutom detta ska jag följa med henne till sjukhuset på måndag då hon ska prata med en läkare. Mammografin visade att något inte var OK. Jag har ju viss vana från detta med svåra besked efter mammografi. Hoppas att det inte är något allvarligt med henne.

Nu tar jag en dag i taget och hoppas på att få fler "upp-" än "nerdagar".

En dag som varit OK

Tänkte att jag kan skriva lite här på denna blogg även då allt varit OK. Vädret gör mycket, solen, värmen och ljuset, som jag skrev i förra inlägget.

Tidigare under eftermiddagen åkte jag med bilen i centrum, då kom "mamma" gående där. Som tur är ser hon sällan vem det är numera. Jag lyckades parkera och gå in till det jobb som jag skulle till just då utan att vi möttes.
Igår var jag uppe hos dem med liljekonvaljer som jag plockat.

Vid en kort promenad på en liten skogsväg nu under kvällskvisten njöt jag i fulla drag av allt vackert. Vackra gröna färger, härliga dofter och ljuvlig fågelsång.

Uppdaterar för fullt

Gjort det igen - råkat klicka på att jag uppdaterat bloggen trots att jag inte skrivit något - bara tänkt göra det.

Nåväl, lite nytt kan jag bidra med, i kortform.

Går på samtalsterapi - har varit två gånger.
Det känns bra, men också jobbigt.

Lyckas ganska bra med att hålla negativa tankar på avstånd.

Har lite för ofta ångest över vad som kanske kan hända.
Jobbar med det men jag mår dåligt av det ibland.

Har insett hur mycket årstiderna betyder för mig.
Eller kanske mera ljuset.

Återkommer under morgondagen.

Leva mitt liv

Precis så är det - jag kan leva mitt liv men inte någon annans.

Den senaste tiden, några veckor, har jag helt kopplat bort att just jag måste vara den som ser till att alla har det bra.
Detta gäller ju särskilt mina föräldrar naturligtvis.
Jag kan inte längre hålla dem på gott humör och fixa bekantskaper åt dem.
Inte heller beror det på mig ifall de inte har några att umgås med.
Just nu klarar jag av att koppla bort tankarna på dem mellan de gånger som jag pratar med dem.
I tisdags var jag där och hälsade på en liten stund. Brukar passa på när deras middag ska komma för då blir det naturligt att jag går då hemtjänsten kommer och lämna mat och medicin.
Imorgon ska maken och jag till min yngste bror och grilla. Då ska det bli så lite prat som möjligt om våra föräldrar.

På tisdag ska jag till själavårdscentrum igen på samtal.
Det finns en hel del som behöver bearbetas.

Tack för den uppmuntran som ni ger mig, det känns bra.

En sak förresten.
Eftersom jag under flera år haft svårt att sova, jag somnade men vaknade efter 2-5 minuter igen och kunde sedan inte somna om, så har jag fått insomningstabletter. har haft dessa några månader och det gör nytta - jag mår bra av dem.
Nåväl, jag tar en halv tablett varje kväll.
På morgonen tar jag tre andra sorters tabletter, varav en halv tablett mot lättare depression.
I dag på morgonen gick jag upp tidigt, skulle ut med hunden, tog mina tabletter, kokade gröt och åt.
Jag var bara så trööööött!
Just det - jag hade tagit fel halv tablett!
När jag insåg det la jag mig och sov två timmar till, 6.30-8.30, och sedan var det bra.
Tur att jag inte skulle jobba förrän vid lunchtid.
Nu har jag inte tabletterna på samma hylla längre.

PS Nu Pingade jag inte förrän jag skrivit klart. :-) DS

Oj då.....

.....råkade klicka på den länken där man visar att bloggen är uppdaterad.
Alltså måste jag ju skriva något litet nu.

Livet är OK.
Har kopplat bort mamma och går dit en eller två gånger i veckan.
Ibland märker man av att hon har ett demensbeteende, men det känns OK.
Så är ju livet.

För övrigt har jag inte så mycket att skriva om här just nu.

Har börjat gå på samtal och det känns bra.
Första gången svämmade jag över med alla ord som måste ut. :-)
Ska dit igen på tisdag.

Sol ute ...

Även här lyser solen från en klar himmel.

Igår, torsdag, talade jag med den psykiatrisköterska, från äldrepsyk, som brukade gå till "mamma".

Precis som jag trott hade hon iongen aning om hur länge missbruket varat.

Något år, för att de flyttat och hon fått svårt att sova - hade sköterskan fått höra.
Hon ifrågasatte då varför dosen med antabus var så hög, men fick naturligtvis ingen bra savr.

På måndag ska båda sköterskorna dit upp och prata om allt detta som hänt.
Alltså kan jag "förvänta" mig ett telefonsamtal sedan. Om hur fruktansvärt jag burit mig åt som berättat detta för sköterskan.
Även pappa tycker att jag bör låta bli att berätta.
Men hur ska man kunna bota ett brutet ben om inte sjukvården får veta att det är ont mer äm i tån.
(bara ett litet exempel)

Nu ska jag hänga ut tvätt och sedan åka och handla.
Skönt att kunna skriva något vardagligt även här.

Tillbaks på ruta 1?

Lördagen den 12 började bra.
Vi åkte till den närmsta staden och handlade en del.
Fikade med barn och barnbarn.

Medan vi var i stan ringde mobilen flera gånger.
Pappa pratade in på mobilsvar och ville att jag skulle ringa någon gång.
Att jag skulle höra av mig och fråga hur de mådde.

Jag stängde av mobilen och vi åkte hem, lagade middag och njöt av den.

När jag sedan satte på mobilen igen fanns det flera meddelande om intalade meddelanden på mobilsvar.
"Mamma" hade pratat in och det gjorde mig ledsen och arg.
Tårarna bara rann och jag fick skuldkänslor.
Ringde min syster och berätade. Hon sa att jag skulle strunta i det så jag gjorde inget åt det under lördagskvällen.

Sov bra på natten, men tankarna virvlade runt på söndagsmorgonen.
Då bestämde jag mig för att kontakt dem under måndagen.
Detta berätade jag när vi åt frukost. En minut senare ringer telefonen och jag ser vilket nummer det är. Bestämmer mig för att svara. Det är pappa och han berättar hu svårt det varit under veckan. Hur jobbigt han haft det när mamma gnällt, tjatat och gråtit över att vi inte hör av oss.

Jag pratade med henne också, men hon kunde inte fatta vad vi menar med det vi säger.

Jag orkade inte gå dit på måndagen, det ringde jag och sa.
Bad min bror att följa med pappa till urologmottagningen , dit han skulle på ultraljudsundersökning.
Min bror kunde inte så de åkte in själva.

Igår, tisdag, ringde papa igen och pratade in på mobilsvar om att jag ju kunde höra av mig och fråga hur det var med honom. Detta trots att jag berättat att jag skulle jobba heldag och inte kunde ringa eller prata i telefon den dagen.

Min syster hade fått en massa samtal nu också om att ingen bryr sig om dem, ingen ställer upp......

Idag var jag ledig och gick dit eftersom "mamma" bett mig köpa medicin på apoteket.
Egentligen vet jag inte om de blev glada eller inte för att jag kom.
Jag hade i alla fall ont i magen på vägen dit, sedan när jag kommit hem var jag så trött och somnade en stund. Hela tiden var det gnäll över att ingen hörde av sig, ingen träffade de.
jag föreslog att det skule gå till servicehuset här och dricka kaffe några gånger i veckan. Det är bara några hundra meter från deras lägenhet.
men precis som alla år så vill de att jag ska "leva livet för dem", alltså ordna allt och se till så att de har bekanta, kommer iväg på någonting mm mm.
Nu gör jag inte det längre, jag har gjort det under så många år och det har absolut inte hjälpt ett enda dugg.
Nu får de leva det liv de har skapat åt sig. Jag ska leva det liv jag har, ägna mig åt min familj och mina intressen utan att ha dåligt samvete hela tiden.

Det har varit så att om vi varit på semester har det gnällts en massa över att de inte kunnat göra något - då har jag fått dåligt samvete och mått dåligt för detta.
har vi köpt något har det varit på samma sätt.
Nu är det bara jag som kan ta atg i det och göra mig fri. Ingen annan kan hjälpa mig.
Jag måste släppa det som varit dåligt och gå vidare för att må bra.
Det säger både hennes läkare och sköterskor, samt min läkare.

Imorgon, torsdag, ska den sjuksköterska som är från äldrepsyk ringa mig. Hon har haft kontakt med "mamma" förut också, men aldrig fått höra om hur det egentligen varit.
jag ska försöka så att hon även pratar lite med pappa.
På måndag är det bestämt att hon och den ansvariga sköterskan ska träffa "mamma" där hemma hos dem.

Nu har jag skrivit av mig återigen och det känns som att jag kommit från ruta 1.

Kontrollbehov

Jag är här och livet känns ganska bra.
Det har varit lugnt på telefon-fronten sedan i måndags.
Jag har fått stöd av flera på mitt jobb.

Nu går mina tankar till några av bloggvännerna som har det svårt på lite olika sätt.
Hoppas att ni känner att mina tankar finns hos er.

Nu till det som jag har som överskrift på detta inlägg.

Kontrollbehov.

Antagligen har jag haft mer eller mindre kontrollbehov hela mitt liv. Det blir ofta så om man har en förälder som är alkoholist, eller är sjuk på annat sätt.
Denna vecka har jag börjat försöka lära mig att släppa på det "sjukliga" kontrollbehov som jag känner att jag haft/har.

Nog har det funnits stunder då jag undrat om "mamma" köpt sprit. Om hon druckit?
Men - jag har låtit bli att kolla vid systembolaget.
Jag har inte promenerat förbi deras lägenhet på hundpromenaden.

När jag var barn vågade jag inte gå iväg och leka. Jag måste alltid veta hur det var hemma.
Var mamma arg och skällde på pappa?
Det var hon ofta.
Bara när mormor var hos oss kunde jag slappna av och gå till min lekkamrat.
Mormor är den som betytt allra mest för mig.
Tyvärr dog hon redan 1970 - endast 59 år gammal.
Jag har alltid saknat henne oerhört.
är ledsen över att inte min man fick träffa henne - och hon honom.

Efter att mormor dog har jag känt ansvar för att min lillebror haft det bra.
Jag har alltid månat om honom, ända sedan han kom hem från BB.

Kommer ihåg när jag varit i fjällen tillsammans med en grupp ungdomar 1968 och kom hem.
Den ende jag saknat var min lillebror, som skulle fylla 2 år i augusti det året.
När jag såg honom grät jag av lycka.

Det har funnits bra tider också, men av någon anledning har jag alltid trott att det varit min uppgift att se till så att andra trivs - mår bra - inte är arga eller ledsna. Så känner jag det fortfarande om än inte lika mycket.
Det är just detta kontrollbehov som är ett problem för mig.
Har lovat mig själv att jobba med detta och bli bättre på att våga släppa kontrollen över sådant som egentligen inte ska ligga på "mina axlar".

Den gångna veckan har jag tagit det lugnt, med mina mått mätt.
Njutit av de soliga dagar som varit.

I onsdags var jag ledig, och då njöt jag av att det inte var strålande väder hela dagen.
När jag skulle städa hittade jag en stickning som jag gjort halvfärdig. Den halsduken stickade jag klar.
Nog borde jag hunnit med att torka av golven, men jag kände att jag inte orkade det, så det gör jag imorgon, lördag.

Sen tisdagskväll

Klockan är mycket och strax är det onsdag istället för tisdag.
Sitter uppe för att se ett TV-program som jag inte kunde se när det gick i torsdags kväll.

Jag mår ganska bra just nu.

Nu till vad som hänt sedan jag skrev på denna blogg senast.
Under söndagen ringde telefonen många gånger.
Ibland svarade vi, men lika ofta lät vi bli att svara.
Jag hade fått order av make och barn att inte svara i telefon när pappa eller "mamma" ringde. Jag klarade av det utan svårighet.
Även på min mobil ringde pappa några gånger och pratade in några gånger på mobilsvar.
Jag kunde se framför mig hur "mamma" höll på med sitt tjat om att han måste ringa, för varje gång hade han pratat in att "allt är bra här, mamma mår bra, hon ångrar sig, allt är bra, vi mår bra".

På måndagen ringde "mamma" och pratade in nästa samma sak.
"Det är bra nu, jag mår bra...."

Jag jobbade och pratade med några av de på jobbet.
Jag kände mig lättad när jag gjort det.

På eftermiddagen åkte jag till pappa och "mamma" i deras lägenhet.
Hade med mig kvitto på några räkningar som jag betalat för pappa.
Lämnade det och sa att nu vill jag ha en månad utan att vi pratar med varandra.
Jag måste få en chans att må bra igen.
Om hon under denna månad låtit bli att dricka, eller hitta på annat elände, så kan vi försöka bygga upp något sedan igen.
Pappa sa direkt att det kan vi väl gå med på, men i samma andetag att jag kan väl höra av mig lite då och då.
Nej, svarade jag, nu blir det så som jag sagt.
jag har kontakt med hemtjänsten och hemsjukvården om det händer något.
Jag har sett till så att de har tillsyn mat, städ- och tvätthjälp, samt får hjälp med att duscha.
Alltså har de all den tillsyn som de behöver.

Idag har telefonen varit tyst hela dagen - skönt.

Naturligtvis har jag pratat med syskonen, min syster och min lillebror.
De känner samma sak som jag gör.

Nu går vi vidare så får vi se var vi hamnar.

Tack till er som bryr er om.
Cikoria - jag hör av mig, Tack.

(nu är det onsdag och jag ska titta på TV - kan ju sova lite längre eftersom jag är ledig)

Fortsättning följer.....

Jag lyckades somna igår kväll, men natten blev lite orolig.
Drömmar avlöste varandra nästa hela natten.

Framåt morgonkvisten hade jag en dröm där "mamma" var med i flera olika upplagor. Jag tror att det symboliserar alla hennes olika personligheter. Så kändes det i alla fall då jag vaknade.

Dagen har varit bra, även om jag nästan trodde att jag fått hjärtbesvär på förmiddagen.
Det gjorde ont i halsen, sprängde i bröstet och huvudet.
Efter lite fika och vanliga vardagssysslor mådde jag bättre.

Jag har pratat med min syster och lillebror, vi måste "älta" sakerna lite för att få det ur oss.
Mina döttrar har jag också pratat med, de ger mig energi så jag mår bra.
Barnen är så viktiga och betyder sååååå mycket för mig!

Pappa hade förresten ringt till min syster och sagt att "mamma" tyckte att det var konstigt att ingen ringde idag när nu allt var bra igen! Hon hade svarat att vi hör av oss när hon frivilligt söker hjälp och låter lägga in sig på sjukhuset. Då kan vi ta kontakt igen för först då visar hon att hon verkligen vill gör något åt detta stora problem.
Nu kommer ju "mamma" att skylla allt på oss, att vi inte ställer upp mm mm.

Mina tankar har vandrat bakåt i tiden ganska mycket dessa dagar. jag kommer ihåg gånger då pappa försökte få "mamma" att åka till lasarettet när hon mådde dåligt. Hon ropade och skrek åt honom då att hon inte ville in till psyk. Dörrarna smällde hon i och sprang upp och ned i trapppan. han gav med sig och så var det lugnt ett tag.
Bara när mormor var hemma hos oss kunde jag slappna av och låta bli att undra ifall mamma skällde på pappa. Många gånger ville jag inte gå iväg och leka med någon, då visste jag ju inte hur det var hemma - vad som hände där. Jag blev liksom familjens "clown", tog på mig ansvaret för att det skulle vara trevligt och bra för alla.
Då föddes säkert mitt kontrollbehov. Jag är medveten om att jag har stort kontrollbehov fortfarande. Jag vill ha kontroll över saker, veta att det fungerar på ett bra sätt. Mycket har jag dock lyckats lära mig att släppa, men det är en bra bit kvar tills jag kan slappna av helt om det gäller något som andra kanske kan ge mig ansvaret för.

Ska eländet aldrig ta slut?

Sitter här och är upprörd, även om jag lugnat mig något.

Igår, torsdag, var jag ledig och hade tänkt fixa lite här hemma och ta igen mig eftersom våra tre barnbarn skulle komma på eftermiddagen och sova till fredagen. Deras mamma skulle till ett stort varuhus och handla.

Jag hade varit ute en sväng med vår hund och satt och åt frukost när telefonen ringde.
Såg att det var någon av föräldrarna.
Det var pappa som sa att mamma ramlat och inte kunde komma upp. han hade tryckt på larmet men det kom ingen.

Jag åkte upp direkt och lyfte upp henne. Hon var totalt avtrubbad och ändå säger pappa att hon inte druckit utan ramlat på mattan. *bläh*

Jag hjälpte honom med frukost och såg då att det var massor med mögligt bröd i deras skåp. Började kasta bort detta och hittade då en stor flaska whiskey - av fint märke. Visade honom den men han sa inget.
Dessutom fanns det ytterligare tre tomma flaskor i olika brödfat och burkar i skåpet.
Dessa plockade jag också fram och visade honom.

Han fick sin frukost och mamma låg i sängen och svamlade.
Jag diskade det mesta som stod i skåpen också, hon hade ställt in odiskat porslin i skåpen, det var inte roligt.

Så småningom tog mamma sig upp ur sängen och hasade ut till sin stol. Där blev hon sittande och ropade åt oss. Ibland bara en massa "god natt" eller så frågade hon vad vi sa. Hon sa att hon inte kunde lära sig klockan och det var sommartidens fel.

Efter tre timmar där och en massa plockande så hade jag samlat ihop 13 tomma flaskor som det varit whiskey i - inklusive den halvfulla flaska som pappa nu tömt. Dessa lät jag ligga kvar i en kasse i klädkammaren ifall ingen skulle tro mig.

Innan jag åkte hem därifrån ringde jag till sjuksköterskan, men hon började inte jobba förrän klockan tre.

Vid 15.30 ringde hon mig och sa att hon skulle försöka kontakta läkare för ett hembesök.
Klockan 16.30 ringer hon och vill att jag kommer dit fram för mamma har en remiss till akutpsyk.

Jag körde in henne och det blev några timmar inne på akutpsyk.
En väldigt bra läkare pratade vi med och mamma blev inlagd.
Trots att hon inget kunnat dricka under dagen hade hon över 1,5 promille i utandningsluften när klockan var 17.30.
När jag satt där och allt liksom började släppa kom tårarna.
Jag ville varit hemma tillsammans med mina barnbarn och plockat vitsippor mm.
En sköterska som vi pratat med kom senare fram och undrade om det kändes bättre när det blev bestämt att mamma skulle läggas in. Det var en lättnad och jag kunde nästan dansa ner til bilen.

Jag åkte hem till mina barnbarn och allt kändes bra.
Vi åt frukost tillsammans idag på morgonen. Efter lite mellanmål gick vi och handlade lite, sedan gick vi till pappa och hjälpte honom lite grand.
Jag diskade igen och plockade.
Jag hade tagit med lite kaffe på termos eftersom han inte klarar av den knepiga kaffebryggare som mamma köpt via någon konstig postorderfirma.
Dessutom hittade jag en massa inkassokrav igen som mamma fått.
Dessa visade jag pappa men han sa bara "ja, ja".

Barnen och jag gick hem, åt middag och vid 16.30 kom deras mamma hit.
Kaffet var klart då telefonen ringer.
Det var den sköterska som hade ordnat allt med läkaren och remissen under torsdagen.
Hon darrade på rösten när hon talade om att mamma hade åkt hem från sjukhuset.
Det kunde hon tydligen göra eftersom hon inte var tvångsintagen.
Jag blev kall och varm om vartannat.
Vi pratade lite grand och hon tyckte det var så tråkigt att det återigen blev en sådan här sorglig situation.

Jag var så arg............. jag skade av ilska.
Ringde till mamma och hon svarade som vanligt.
Första jag sa var att detta ju var vansinnigt, hur kunde hon åka hem. Inget var ju gjort ännu.
Inga mediciner kunde sättas in eftersom hon hade alkohol kvar i blodet ännu.
Enda svar jag fick var att det var en bra doktor hon hade pratat med.
Ännu argare blev jag. (dottern sa att hon aldrig någonsin sett mig så arg och upprörd - det stämmer säkert)
Jag sa i alla fall att nu gör jag ingenting mera, hela torsdagen hade jag lagt på att ordna för att pappa skulle få lite lugn och ro.
Hon slängde på luren.
Efter ca 10 minuter ringde pappa och sa att han var glad att hon var hemma igen och att hon hade lovat att sluta dricka nu. detta tror han verkligen på och han måste stötta henne och inte bry sig om vad vi barn säger. Hon är en så fin och bra människa att vi borde fatta det.

Hon som har stulit från alla hon känner och i de flesta affärer.
Stulit guldringar från min systers svärmor, pengar från oss, pengar från mina syskon, sprit från oss alla, kläder från mig och flera grannar.
En fin och bra människa? Jo jag tackar jag!
Inte ett erkännande blir det.
När jag försökt ställa henne mot väggen så säger hon bara att då får jag väl polisanmäla då, om jag kan med det mot min egen mamma.
Det är/var svårt så det blev inte gjort - tyvärr.

Nu är hon i alla fall hemma, men hennes mediciner är kvar på lasarettet.
Undra hur det bli ikväll när hon inte får några sömntabletter. Hon som har tredubbelt mot vad som är vanligt.
Stackars den personal från hemtjänsten som får ta detta.

Jag har fått "besöksförbud" hos dom nu - av min man och mina barn.
Jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om jag åkt dit när jag fått veta att hon stuckit från sjukhuset igen.
Inget bra antar jag.

Några av er som läser detta vet säkert vem jag är, men jag väljer att hålla dessa saker på denna blogg.
Ni får gärna kommentera här, eller via mail.

Nu ska jag försöka gå vidare och koppla bort allt som har med mamma att göra.
Min syster och yngste bror är precis lika upprörda. Verkar inte som om den äldre av mina bröder känner lika som vi.

Negativt

Detta blir säkert mest negativt.
Tänkte skriva lite om hur jag/vi har det just nu.

Veckan innan Påsk ringde min pappa hit och sa att mamma hade ramlat ute och fått åka ambulans till lasarettet. Jag låg sjuk, akut magkatarr, och var väldigt dålig men ringde ändå till hemsjukvården och fick reda på att hon ramlat nere i centrum där de håller på med vägarbete.
Där hade hon velat runt i mörkret och ramlat med sin rullator.
I handväskan hade hon en flaska whiskey, till drygt hälften urdrucken.
Detta berättade alltså den sköterska som jag pratade med. jag bad att hemtjänsten skulle åka en extra gång till pappa under natten också.

På morgonen ringde jag för att höra hur papa hade det, om han ätit frukost.
Då svara mamma, och jag blev så paff eftersom jag hört att hon blött väldigt från huvudet och skulle ligga kvar.
Senare visade det sig att hon stuckit från sjukhuset innan hon ens blivit undersökt!
Eftersom jag mådde dåligt även på söndagen åkte jag inte dit den dagen, utan väntade till måndag då jag sedan tidigare tänkt byta gardinerna i köket.
Vilken syn - hon var alldeles blåslagen och glasögonen var knäckta.
När jag kom dit gick hon och körde sin rullator med en handväska i korgen. Den innehöll en tom whiskeyflaska också.
Stundtals var hon väldigt virrig och vi vet inte om det berodde på slaget i huvudet eller spriten. Jobbigt och sorgligt är det i alla fall.

Sedan har det bra fortsatt med spritkonsumtionen trots att läkaren satt in antabus igen. Men hon har lärt sig att det inte har någon effekt på henne nu längre.

Jag har sett henne gå in på systembolaget, och komma ut igen, noga spejande ifall jag fanns där i närheten. Hon såg mig inte - men jag såg henne.

Pappa har ju trygghetslarm som han anävnt sig av när han ramlat några gånger. Nu har han fått trycka när mamma ramlat och inte kan ta sig upp för egen maskin.
Igår kväll ringde han hit och sa bara att "hon sitter där och kommer inte upp".
"Var någonstans" undrade jag.
"I stolen där" svarade han.
Jag fick honom att trycka på larmet igen, men ringde även till nattpatrullen för att kolla. Då fick jag reda på att de varit där någon timma tidigare och plockat upp henne från golvet.
Jag blir så less när jag tänker på att det går skattepengar till att lyfta upp fulla människor som ramlat.

Kanske inte så konstigt att jag har både ont i magen och huvudet nästa jämt.
Lite rädd börjar jag bli att det kan vara hjärtat som spökar påd et sättet.
Ska ringa doktorn imorgon och be att få göra ett EKG.
Måste även få kollat blodtrycket som var högt senast, 190/107.

Idag var jag där en liten stund.
Hon har ju gjort åt alla deras pengar, nu har dom inte ett öre mer än vad som kommer in som pension och den är inte stor.
Många hundra tusen har hon supit upp. Hon har även stulit pengar och saker från en massa människor - inklusive oss barn. Sprit har hon stulit när hon kommit åt.
Flera gånger märkte vi att det var vatten i våra spritflaskor istället för Absolut vodka.
Hon hade fixat nyckel hit och gick in när vi inte var hemma.
Sedan satte vi in ett lås till och det var inte populärt. :-/

Jag ordnade så att de sålde sin bostadsrätt eftersom hon lurat av en faster hela hennes besparing, ca 100 000. Då fick dom sälja för att betala tillbaks. Tänk om fastern dött och vi stått där med skammen för dessa pengarna.
Nu är även de pengarna som blev över, efter att skuldrrna betalats, borta. Över 200 000 på två år!
Enda nya de köpt är en stol till mamma att sitta i vid TV:n.
Inkassobreven strömmar in hos henne också.
För ett natal år sedan lyckades hon göra så att jag hamnade hos kronofogden. Det berodde väl mycket på att jag var lite rädd för att säga ifrån då.
Nu är det ordnat, men visst har allt satt sina spår på olika sätt.

Skulle jag berätta allt som finns om detta så skulle det bli en hel roman. Förmodligen skulle man tro att det var påhittat också, men det som hon gjort och orsakat överträffar dikten flera gånger om.
Kanske jag återkommer med något mer om en massa helknäppa grejer som hon gjort och sagt.

En sak är att när jag frågade henne om whiskeyflaskan i handväskan så sa hon att hon inget visste om den. Någon måste lagt den där i hennes väska. Så hade det varit några gånger i rullatorn. Där hade det legat spritflaskor ibland, som någon bara lagt där! *ha, ha*

Jag har inte så mycket positivt att skriva just nu, alltså får överskriften stå kvar.

Lusten borta

Vart tar alla lust vägen när man mår dåligt?
Det är ju då man behöver den!

Är det "sjukdomen" i sig som fördärvar ..... eller .....
är det medicinen som avtrubbar och då också tar bort den lust som brukar finnas.

Med lust så menar jag all lust.
Lusten att älska, lusten att skapa, lusten till roliga saker ..........

Jag blir ledsen av att lusten är borta,
men kan inte bara plocka fram den.
Även min fantasi är helt väck just nu.

Jag har börjat att minska ned på min medicin lite försiktigt,
kanske det kan göra saker och ting bättre.

Varför ska det vara så svårt att ens klä på sig ordentligt vissa stunder.
Nu sitter jag här "halvklädd" = inga kläder man går till affären i till exempel, lite slarvigt så där.
Ska se till att få duschat nu och sedan jobba några timmar hemifrån - har nämligen blvit utsatt för "vinterkräksjuk-smitta" och då är det nog bättre att hålla sig från arbetskamraterna ifall jag kanske får det.
Usch, jag fasar, blir ju såååå sjuk och svimmar alltid när jag kräks.
Men, nu finns det inget att göra mer än hoppas att man slipper ifrån det.

Upp och ner - ner och upp

Precis så är det just nu.
Ibland ser allt ljust ut och jag tror att jag är på väg ur alltihop.
Men så kommer trycket över bröstet igen och mörkret sänker sig.
Utåt försöker jag var någorlunda vanlig, men jag får så dåligt samvete om jag bara lyckas fixa de dagliga sysslorna någorlunda bra. Sätter jag mig sedan och löser korsord, läser eller vid datorn så har jag hela tiden ett gnagande dåligt samvete.
Varför?
Jag har ju halv sjukpension och då ska jag ju inte fixa och dona mer än vad just jag orkar med.
Oavsett om det gäller psykiskt eller fysiskt.
Men jag vill vara en bra mamma och en bra maka.

Just nu sitter jag på jobbet och skriver, trycket i bröstet börjar ge med sig efter att jag använt min "inhalator" mot det som liknar astma.

Tack till Gisan för dina kommentarer.

Ångest - inte ångest

Nu har det gått några dagar då jag mått ganska bra och orkat med lite mera igen.
Men jag känner att det är inte helt OK med mig.
Bara jag visste om det är ångesten som trycker i bröstet eller om det är hjärtat.
Jag vet inte.

Ibland känns det som om jag inte får luft, det blir stopp i andningsorganen.
Några djupa andetag kan ibland gör det bättre, men ofta sitter det kvar en lång stund.

Jag har lyssnat på någon som gått igenom svår depression och ångest och hade ord för just det jag känner. Det känns bättre när man hör andra prata om hur de upplever ångesten och då kunna känna igen sig.

Nu orkar jag inte skriva mera för tillfället.
Ska försöka sova snart, men utan sömntablett (½ Imovane) går det inte alls.
På morgonen tar jag 1½ Certraline och det verkar hjälpa mig.

Inte så trött

Veckan som gått har varit ganska bra, men ikväll är jag trött.
Dock inte trött på samma sätt som tidigare,
utan mera en normal trötthet efter en arbetsvecka då man jobbat så mycket som man förmår göra.

Ångesten kan jag också hålla undan just nu och sover bra på nätterna gör jag också. Kan det fortsätta så här måste man vara nöjd.
Jag tror att det är till hjälp om man kan "skriva av sig" sina tankar och känslor.

Bättre och bättre

Det verkar bli bättre och bättre dag för dag just nu.
Trögt att komma ur sängen på morgonen är det ännu, men har man väl kommit upp blir det lite bättre. Ännu bättre blir det efter frukosten.

Idag åkte jag in till den "lilla" staden för att göra något annat än bara sitta hemma på den lediga dagen.
Det var nog bra för mig att komma ut så också.

Nu gäller det att inte stressa upp sig inför det som ska fixas under torsdagen.
Allt blir säkert bra.

Lite om bloggnamnet

Kom att tänka på att någon kanske undrar över det konstiga blognamnet.
"Posinegativ.
När jag försökte komma på något namn på bloggen tänkte jag att här ska det skrivas om både positiva och negativa saker.
Om negativt som kan bli positivt.

Just nu är livet ganska bra.
Jag anstränger mig för att göra det som är bra för mig.
Försöker vara lite mera "lagom" liksom.

Idag efter min halva dag på jobbet åt jag ordentlig middag, löste lite på ett korsord och sedan la jag mig och vilade/slumrade en stund.
Tänkte att det kan räcka med jobbet bara idag.
Sängen har blivit bäddad - hunden har kommit ut på promenad . maken fått kaffe och smörgås när han kom hem. Nog räcker det att få gjort en dag av en som har halv sjukpension, eller vad det nu heter för tillfället.

Ångesten kommer lite då och då i bröstet, men jag klarar av att hålla den i schack.

Om någon enda läser här så skriv gärna någon rad.

Måndagsrapport

Jag kom ur sängen även idag.

Är nu på jobbet men i bröstet känns det tungt.

Vill inte att någon ska kunna läsa av mig och se hur dåligt jag mår, så fasaden är just bara en fasad.

Jag började dagen med havregrynsgröt och en kopp kaffe.

Ska försöka få ordning på min vikt nu igen.

Förhoppningsvis mår jag då lite bättre.

Vikten gör att allt känns värre än förut.

Fortsätter senare - måste jobba nu.

Nu har jag haft en bra dag.
Orkade med jobbet och även ta en promenad i det soliga vädret.

Jag tittade på TV-programmet "Fråga Doktorn".
Där tog de upp utmattningsdepression och Kroniskt trötthetssyndrom.
Mycket intressant och flera av sakerna stämde in på mig.
Det där med halsont, svullna körtlar, fokusering mm stämde in väldigt bra.

Vi får väl se hur det blir i fortsättningen.
Jag vill må så bra som möjligt och tänker sträva efter det.

Vikt och motion betyder mycket för min hälsa - det vet jag och måste rätta mig efter.

Ångestladdat

Tänk att ångest kan få en människa på fall så helt och fullt.
Sova känns som om det är enda man orkar med när det är som värst för mig.

Trots att jag vet att jag inte är dödssjuk så är jag ändå livrädd att dö.
Fast samtidigt känns det som att man är beredd på att dö - för man är ju så sjuk.
När tankarna virvlar som mest tror man att det blir psyket nästa.

Under hela januari har jag haft mer eller mindre ont i bröstet och inte kunnat andas.
(Just nu snörper ångesten åt igen)
Har varit hos läkare några gånger och fått antibiotika, astmamedicin, slemlösande, värktabletter, en mild form av lugnande medicin också.
Mår bättre under några dagar - upp till en vecka. Sedan är det samma elände igen.

Tänkte att om jag börjar blogga om mina problem och ser det "svart på vitt" så kanske jag kan få lite distans till det och börja må bättre.

Jag vet att det finns många, många därute som mår dåligt av just ångest.
kanske någon hittar hit och vill utbyta tankar om hur vi mår bättre.

Dags att ta en halv tablett och se till att sova. Vill orka med jobbet på ett bra sätt imorgon.

Ångest

Detta är en blogg där jag skriver om hur min ångest påverkar mig och livet runtomkring mig.
En anonym blogg kommer det att vara.
Vill någon nå mig så kan man göra det via mail.
Min mailadress är: posinegativ@gmail.com