Ska eländet aldrig ta slut?

Sitter här och är upprörd, även om jag lugnat mig något.

Igår, torsdag, var jag ledig och hade tänkt fixa lite här hemma och ta igen mig eftersom våra tre barnbarn skulle komma på eftermiddagen och sova till fredagen. Deras mamma skulle till ett stort varuhus och handla.

Jag hade varit ute en sväng med vår hund och satt och åt frukost när telefonen ringde.
Såg att det var någon av föräldrarna.
Det var pappa som sa att mamma ramlat och inte kunde komma upp. han hade tryckt på larmet men det kom ingen.

Jag åkte upp direkt och lyfte upp henne. Hon var totalt avtrubbad och ändå säger pappa att hon inte druckit utan ramlat på mattan. *bläh*

Jag hjälpte honom med frukost och såg då att det var massor med mögligt bröd i deras skåp. Började kasta bort detta och hittade då en stor flaska whiskey - av fint märke. Visade honom den men han sa inget.
Dessutom fanns det ytterligare tre tomma flaskor i olika brödfat och burkar i skåpet.
Dessa plockade jag också fram och visade honom.

Han fick sin frukost och mamma låg i sängen och svamlade.
Jag diskade det mesta som stod i skåpen också, hon hade ställt in odiskat porslin i skåpen, det var inte roligt.

Så småningom tog mamma sig upp ur sängen och hasade ut till sin stol. Där blev hon sittande och ropade åt oss. Ibland bara en massa "god natt" eller så frågade hon vad vi sa. Hon sa att hon inte kunde lära sig klockan och det var sommartidens fel.

Efter tre timmar där och en massa plockande så hade jag samlat ihop 13 tomma flaskor som det varit whiskey i - inklusive den halvfulla flaska som pappa nu tömt. Dessa lät jag ligga kvar i en kasse i klädkammaren ifall ingen skulle tro mig.

Innan jag åkte hem därifrån ringde jag till sjuksköterskan, men hon började inte jobba förrän klockan tre.

Vid 15.30 ringde hon mig och sa att hon skulle försöka kontakta läkare för ett hembesök.
Klockan 16.30 ringer hon och vill att jag kommer dit fram för mamma har en remiss till akutpsyk.

Jag körde in henne och det blev några timmar inne på akutpsyk.
En väldigt bra läkare pratade vi med och mamma blev inlagd.
Trots att hon inget kunnat dricka under dagen hade hon över 1,5 promille i utandningsluften när klockan var 17.30.
När jag satt där och allt liksom började släppa kom tårarna.
Jag ville varit hemma tillsammans med mina barnbarn och plockat vitsippor mm.
En sköterska som vi pratat med kom senare fram och undrade om det kändes bättre när det blev bestämt att mamma skulle läggas in. Det var en lättnad och jag kunde nästan dansa ner til bilen.

Jag åkte hem till mina barnbarn och allt kändes bra.
Vi åt frukost tillsammans idag på morgonen. Efter lite mellanmål gick vi och handlade lite, sedan gick vi till pappa och hjälpte honom lite grand.
Jag diskade igen och plockade.
Jag hade tagit med lite kaffe på termos eftersom han inte klarar av den knepiga kaffebryggare som mamma köpt via någon konstig postorderfirma.
Dessutom hittade jag en massa inkassokrav igen som mamma fått.
Dessa visade jag pappa men han sa bara "ja, ja".

Barnen och jag gick hem, åt middag och vid 16.30 kom deras mamma hit.
Kaffet var klart då telefonen ringer.
Det var den sköterska som hade ordnat allt med läkaren och remissen under torsdagen.
Hon darrade på rösten när hon talade om att mamma hade åkt hem från sjukhuset.
Det kunde hon tydligen göra eftersom hon inte var tvångsintagen.
Jag blev kall och varm om vartannat.
Vi pratade lite grand och hon tyckte det var så tråkigt att det återigen blev en sådan här sorglig situation.

Jag var så arg............. jag skade av ilska.
Ringde till mamma och hon svarade som vanligt.
Första jag sa var att detta ju var vansinnigt, hur kunde hon åka hem. Inget var ju gjort ännu.
Inga mediciner kunde sättas in eftersom hon hade alkohol kvar i blodet ännu.
Enda svar jag fick var att det var en bra doktor hon hade pratat med.
Ännu argare blev jag. (dottern sa att hon aldrig någonsin sett mig så arg och upprörd - det stämmer säkert)
Jag sa i alla fall att nu gör jag ingenting mera, hela torsdagen hade jag lagt på att ordna för att pappa skulle få lite lugn och ro.
Hon slängde på luren.
Efter ca 10 minuter ringde pappa och sa att han var glad att hon var hemma igen och att hon hade lovat att sluta dricka nu. detta tror han verkligen på och han måste stötta henne och inte bry sig om vad vi barn säger. Hon är en så fin och bra människa att vi borde fatta det.

Hon som har stulit från alla hon känner och i de flesta affärer.
Stulit guldringar från min systers svärmor, pengar från oss, pengar från mina syskon, sprit från oss alla, kläder från mig och flera grannar.
En fin och bra människa? Jo jag tackar jag!
Inte ett erkännande blir det.
När jag försökt ställa henne mot väggen så säger hon bara att då får jag väl polisanmäla då, om jag kan med det mot min egen mamma.
Det är/var svårt så det blev inte gjort - tyvärr.

Nu är hon i alla fall hemma, men hennes mediciner är kvar på lasarettet.
Undra hur det bli ikväll när hon inte får några sömntabletter. Hon som har tredubbelt mot vad som är vanligt.
Stackars den personal från hemtjänsten som får ta detta.

Jag har fått "besöksförbud" hos dom nu - av min man och mina barn.
Jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om jag åkt dit när jag fått veta att hon stuckit från sjukhuset igen.
Inget bra antar jag.

Några av er som läser detta vet säkert vem jag är, men jag väljer att hålla dessa saker på denna blogg.
Ni får gärna kommentera här, eller via mail.

Nu ska jag försöka gå vidare och koppla bort allt som har med mamma att göra.
Min syster och yngste bror är precis lika upprörda. Verkar inte som om den äldre av mina bröder känner lika som vi.