Tillbaks på ruta 1?

Lördagen den 12 började bra.
Vi åkte till den närmsta staden och handlade en del.
Fikade med barn och barnbarn.

Medan vi var i stan ringde mobilen flera gånger.
Pappa pratade in på mobilsvar och ville att jag skulle ringa någon gång.
Att jag skulle höra av mig och fråga hur de mådde.

Jag stängde av mobilen och vi åkte hem, lagade middag och njöt av den.

När jag sedan satte på mobilen igen fanns det flera meddelande om intalade meddelanden på mobilsvar.
"Mamma" hade pratat in och det gjorde mig ledsen och arg.
Tårarna bara rann och jag fick skuldkänslor.
Ringde min syster och berätade. Hon sa att jag skulle strunta i det så jag gjorde inget åt det under lördagskvällen.

Sov bra på natten, men tankarna virvlade runt på söndagsmorgonen.
Då bestämde jag mig för att kontakt dem under måndagen.
Detta berätade jag när vi åt frukost. En minut senare ringer telefonen och jag ser vilket nummer det är. Bestämmer mig för att svara. Det är pappa och han berättar hu svårt det varit under veckan. Hur jobbigt han haft det när mamma gnällt, tjatat och gråtit över att vi inte hör av oss.

Jag pratade med henne också, men hon kunde inte fatta vad vi menar med det vi säger.

Jag orkade inte gå dit på måndagen, det ringde jag och sa.
Bad min bror att följa med pappa till urologmottagningen , dit han skulle på ultraljudsundersökning.
Min bror kunde inte så de åkte in själva.

Igår, tisdag, ringde papa igen och pratade in på mobilsvar om att jag ju kunde höra av mig och fråga hur det var med honom. Detta trots att jag berättat att jag skulle jobba heldag och inte kunde ringa eller prata i telefon den dagen.

Min syster hade fått en massa samtal nu också om att ingen bryr sig om dem, ingen ställer upp......

Idag var jag ledig och gick dit eftersom "mamma" bett mig köpa medicin på apoteket.
Egentligen vet jag inte om de blev glada eller inte för att jag kom.
Jag hade i alla fall ont i magen på vägen dit, sedan när jag kommit hem var jag så trött och somnade en stund. Hela tiden var det gnäll över att ingen hörde av sig, ingen träffade de.
jag föreslog att det skule gå till servicehuset här och dricka kaffe några gånger i veckan. Det är bara några hundra meter från deras lägenhet.
men precis som alla år så vill de att jag ska "leva livet för dem", alltså ordna allt och se till så att de har bekanta, kommer iväg på någonting mm mm.
Nu gör jag inte det längre, jag har gjort det under så många år och det har absolut inte hjälpt ett enda dugg.
Nu får de leva det liv de har skapat åt sig. Jag ska leva det liv jag har, ägna mig åt min familj och mina intressen utan att ha dåligt samvete hela tiden.

Det har varit så att om vi varit på semester har det gnällts en massa över att de inte kunnat göra något - då har jag fått dåligt samvete och mått dåligt för detta.
har vi köpt något har det varit på samma sätt.
Nu är det bara jag som kan ta atg i det och göra mig fri. Ingen annan kan hjälpa mig.
Jag måste släppa det som varit dåligt och gå vidare för att må bra.
Det säger både hennes läkare och sköterskor, samt min läkare.

Imorgon, torsdag, ska den sjuksköterska som är från äldrepsyk ringa mig. Hon har haft kontakt med "mamma" förut också, men aldrig fått höra om hur det egentligen varit.
jag ska försöka så att hon även pratar lite med pappa.
På måndag är det bestämt att hon och den ansvariga sköterskan ska träffa "mamma" där hemma hos dem.

Nu har jag skrivit av mig återigen och det känns som att jag kommit från ruta 1.