Även här lyser solen från en klar himmel.
Igår, torsdag, talade jag med den psykiatrisköterska, från äldrepsyk, som brukade gå till "mamma".
Precis som jag trott hade hon iongen aning om hur länge missbruket varat.
Något år, för att de flyttat och hon fått svårt att sova - hade sköterskan fått höra.
Hon ifrågasatte då varför dosen med antabus var så hög, men fick naturligtvis ingen bra savr.
På måndag ska båda sköterskorna dit upp och prata om allt detta som hänt.
Alltså kan jag "förvänta" mig ett telefonsamtal sedan. Om hur fruktansvärt jag burit mig åt som berättat detta för sköterskan.
Även pappa tycker att jag bör låta bli att berätta.
Men hur ska man kunna bota ett brutet ben om inte sjukvården får veta att det är ont mer äm i tån.
(bara ett litet exempel)
Nu ska jag hänga ut tvätt och sedan åka och handla.
Skönt att kunna skriva något vardagligt även här.
fredag 18 april 2008
Sol ute ...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gång på gång får dras med detta. Det är grymt att du ska behöva ta så av din kraft till någon annans liv. En som inte har vett att uppskatta det. Styrkekramar...
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att personalen får reda på hur det ligger till med din mamma och hur länge det har pågått, så att du inte behöver känna skuld eller bli missförstådd!
SvaraRaderaKram!
Kramar till dig en solig onsdagsmorgon...
SvaraRaderaValborgskramar till Dig!!!
SvaraRaderaFinns här... om än lite osynligt mellan varven! Men jag vet att du har det tufft... och det är INTE så lätt att bara gå sin väg, hur gärna man än vill!
SvaraRaderaEn mamma är alltid en mamma, och en pappa är alltid en pappa... och de banden är inte så lätta att klippa av när allting går fel!
Du är så stark... som hela tiden kämpar och försöker hitta dina egna vägar i det här... som hela tiden försöker att vara den mest vuxna av er... för nu har det kanske blivit så... att de behöver dig precis som små barn... och du ska ta hand om dem som en mamma...
Vännen.... jag beundrar dig så så mycket!
Varm kram..