Idag har jag inget hört framifrån hemmet.
Vare sig föräldrar eller personal har hört av sig.
Kanske det varit lugnt idag, men man vet ju aldrig.
Troligen sätter abstinensen in nu, om hon inte köpt mer sprit idag.
Hon ringde i lördags förmiddag och undrade hur det var, vad jag skulle göra mm.
När jag påminde om att jag varit hos dem på fredagskvällen verkade det som att hon inte riktigt kunde komma ihåg - vilket ju inte var så konstigt.
Jag har bytt namn på denna bloggen, mest för att det ska framgå vad den handlar om.
Det finns säkerligen många som inte alls kan tro att vissa av händelserna som jag skriver om verkligen har hänt. Men tyvärr så är det så. Några saker kan inte alls beskrivas eller berättas för andra.
Både min syster och jag har sagt att om man skrev en bok om alla dessa år så skulle nog nästan alla tro att det var påhittat.
Nu ligger jag lågt till onsdag då mötet med biståndsbedömare m.fl. ska vara.
Hoppas att det kan bli en permanent lägenhet på andra våning. Då kanske hissen hindrar lite grand från att ge sig iväg ner till systemet.
Sovdags.
måndag 27 oktober 2008
Lite allmänt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är så tragiskt att läsa din berättelse om alkoholiserad mamma och pappa som är "medbrottsling".
SvaraRaderaJag gar ingen erfarenhet och har väl inget annat att erbjuda än min sympati.
Min egen mamma vet vad det handlar om, som växe upp med en alkoholiserad far. Hur henns inställning är till alhohol behöver jag nog inte berätta...
Denne morfar, som jag aldrig träffat, eftersom mormor tog ut skilsmässa när mamma blev myndig (55 är sedan) och han flyttade till annan ort.
Ja du, vi har alla vår börda att bära, men jag tror på att man blir inte belastad med mer än man orkar med.
Kram
Käraste vännen, tack för ditt rara svar hos mig. Eftersom jag inte kände igen bloggnamnet har jag tittat in hit, för att hälsa på. Jag blir helt bestört och så beklämd och ledsen att jag vet inte vad. En dotter ska inte behöva vara mamma till sin egen mamma.
SvaraRaderaEftersom föräldrarna nu har denna sjukdom och man nu för tiden vet mycket om den, så står det ju också rätt klart att i ditt fall finns ingen räddning för dem.
Man MÅSTE FÖRST inse sin sjukdom och erkänna den, därefter be om hjälp till vård och bättring. Där kan bara utbildad personal hjälpa till - knappast familjemedlemmar.
En familjemedlem kan stötta på annat sätt. Vara behjälplig med praktiska saker, finnas till när man orkar, men alltid ställa hårda krav på att "ska vi ses, måste du vara nykter" - (vilket inte alltid är så lätt.)
En alkoholist är alltid egoistisk och tycker att alla andra ska ställa upp - är specialist på att manipulera, ljuga och spela ett spel. Alla fula ord och okväden som de vräker ur sig - kan man inte ta till sig - det är också i sjukdomsbilden.
Min gamla väninna har det så här med en av sina söner och jag vet inte hur många gånger hon ramlat ihop av ledsenhet. Nu har hon kommit så långt, att hon inser att
- pojken är sjuk
- hon är inte skuld till det hela
- hon har ställt upp med tid och pengar så gott hon kunnat
- han har bara ställt krav och inte gett något bara fordrat!
Sedan något år tillbaka har hon sagt ifrån och äntligen .... fattade han ..., nu har han varit nykter i 3 år. En stark bedrift.
Jag tror inta du kan rädda dina föräldrar från att supa ihjäl sig. Det är ju det dom vill. Det sociala nätverket som finns är de enda som kan ta hand om detta.
Du har en fin familj - make och barn samt barnbarn - som du värnar om. Du är duktig och skötsam och vill inget högre än få lugn och ro. Eftersom din familj sagt ifrån att nu får det räcka, bör du kanske fundera på att säga ifrån dig denna stora bördan. Man väljer ju inte sina föräldrar och vem har sagt att man måste älska och ta hand om dem, när man nästan dukar under själv.
Hoppas du har en god terapeut som kan tala om för dig att "nu är det tid för dig själv". Den ofattbara belastning du haft under så lång tid häller på att knäcka dig. Du orkar inte mer, men det är du själv som måste säga ifrån, det är ditt liv, dina tankar och din verklighet som gäller nu.
Jag har förstått vem du är, och ska inte blanda ihop våra bloggar.
Så mycket gott önskar jag till dig, men framför allt själaro. Jag vill gärna hälsa på dig igen och tills vi ses nästa gång ... många varma kramar.